Hej,

Nu är sydstaterna lämnade så man får väl byta hälsning.

Han som ägde/skötte motellet med den aldrig öppna espressobaren var från Detroit lika med hockeynörd. När han insåg att jag var från Sverige var det lite av röda mattan, Niklas Lidström m.fl. svenskar är ju ikoner i Detroit (Fullständigt obegripligt för er som inte är hockeynördar). Dessutom kunde han lite svensk historia. Kan ha hängt ihop med att han hade en polsk fru. Hockeynörden hade koll på Sigismund, en av Gustav Vasa´s söner som bidde kung i Polen och ville spöa Erik och Johan, tror jag att det var, för att ta över Sverige. Hur många av er har koll på det? Jag kollar när jag kommer hem.

Några ställen har gått ”all in” vad gäller att locka folk som kommer resande efter Route 66. Många ställen har nog funnits i bra många år. Vet inte om resandet ökar eller minskar men inte är det många man möter efter vägen. Blir kanske fler när semesterperioden börjar här. Har för mig att den är senare än vår. Har intrycket av att  var fler ute efter vägarna förra gången jag var här.

Kan det här vara ett matställe med mexikanskt mat kanske? Stället jag käkade på i går hade en skylt med en ko som dekoration på taket. I och för sig ganska praktiskt. Man vet vad man kan vänta sig.

Själva körning mellan samhällena är inte särskilt inspirerade ibland. Sträckningen går ofta parallellt med den nya vägen på en sk. frontroad. Man använde väl den gamla vägen som serviceväg när man byggde den nya. Här är det ju så praktiskt ordnat att det inte finns så många naturliga hinder i vägen när man skall bygga väg. Det är bara att ta två punkter och dra ett rakt streck mellan dom och bygga vägen där.

Lite skillnad på trafiktätheten på den nya och gamla vägen. Men det är bara att plocka på lite musik, ta ner taket och ta det lugnt. Man kommer fram när man kommer fram, inte en sekund tidigare.

Ibland kan det bli lite omväxling. Den som körde var tvungen att ”ta om” ett par gånger innan han kom igenom. Han tyckte säkert att det var jättekul att jag satt där med en kamera. Det bevisar tesen att ”när det går dåligt finns alltid publik. När det går bra ser inget det”. Kollar man noga ser man märket ”Route 66” på muren vid bakänden på släpet.

Körde en bit västerut sen stack jag mot norr. Sitter i Santa Fe, New Mexico. Santa Fe är en av de få städerna där jag spontant känner att här skulle jag vilja vara ett längre tag. Har bara varit här under en del av en dag tidigare nu stannar jag en dag extra här. Borde vara flera men nu är det så illa ordnat att flyget hem inte tänker vänta tills jag har lust att åka med.

Skulle inte ha några problem med att vara här någon eller några veckor. Liknar inte någon av de andra städerna jag sett i USA. Inga höghus mm. Gammal bebyggelse i lagom proportioner. Verkar ha ett rikt kulturliv. Skall försöka dumpa bilen i morgon och knalla runt lite nere på stan. Det är ju bara 90 inflationsgrader

Talk to you tomorrow from Santa Fe.

Howdy.

Sitter och knackar via det sämsta nätet jag varit uppkopplad på hittills. Så det kan ta ett snabbt slut.

Efter att ha övernattat på vägen norrut kom jag till stället där jag skulle ”hoppa” på Routen. Det var bara att vända nosen västerut istället för norrut. Nu väntar New Mexico, Arizona och Californien. Det blir mycket åka i öknar mm.

Körningen norrut var ingen större upplevelse. Har man sett det på nervägen ser det inte annorlunda ut på uppvägen bara tvärtom.

Men ibland kommer det lite överraskningar. Det här såg jag inte på nervägen.

Första reaktionen efter en flyktig titt.”finns det kaktusar här, skumt det är inte tillräckligt långt västerut ännu”.

Sen när den här dök upp inser man att någon med plåt, svets och konstnärlighet behagar skämta med bilisterna. Bara att vända och ta några bilder. Har någon ansträngt sig så kan jag lägga lite tid på att ta bilder.

Det jag undrar över är varför? Det var garanterat inte mycket trafik. Typ en bil var tionde minut och garanterat 99% lokalbefolkning som åker på vägen. Det kan i och för sig ha gjorts innan freeway´n byggdes. Då var det säkert mycket mer trafik. Oavsett skäl kul att någon anstränger sig och gör sådana här prylar. Kreativitet finns på en massa oväntade ställen och det kan vi inte få för mycket av.

Ett försök att visa hur platt norra Texas är. Kul ett tag men sen så längtar man efter lite nivåskillnader och gärna lite kurvor.

Det finns väggmålningar överallt. Alltifrån på flervåningshus till enstaka garage mm. Den här förklarar lite av att städerna på landet ofta bara har några tusen innevånare men affärer och service för en betydligt större befolkning.

Sådana här är alltid kul att drabbas av. Vägen finns där men är fullständigt ofarbar och antagligen borta långa sträckor. Men det är bara att ta nya tag och hitta alternativ. Ibland är det bara att ge sig upp på freeway´n ett tag.

Ett tag efter att jag svängt västerut från Amarillo (Ni har väl lyssnat på  låten)  så kom jag till MITTPUNKTEN. Lika långt till Chicago som Los Angeles. Man skall nog inte kolla fakta. Ingen sheriff i närheten så det var bara att stanna mitt på vägen och ta bilderna. Nu är det bara lika långt kvar på Route 66 som jag åkt. Man får räkna bort kringelkrokarna till Nashville, Kentucky och Austin.

Jag har tidigare pratat om nedlagda verksamheter. Men man tycker att åtminstone storbolag som Shell borde städa upp lite efter sig. Ser ju inte speciellt snyggt ut. Och skulle någon åka av för att tanka blir man nog rätt sur.

Det behövs nog bågfil, slang och starka lungor för att eventuellt få något ur dom här tankarna. Pumparna har man inte mycket nytta av så slangning gäller.

Säkra rastplatser finns det men då räknas nog bara trafiken.

Jag lade väl upp något  liknande få Facebook för ett tag sedan. Det man kan konstatera är väl att synen på säkerhet skiljer sig här och hemma. Tänk om vägverket skulle sätta upp det här på rastplatserna. Skulle nog bli livat

Jag bor på samma motell som jag bodde på när jag var här för en 4-5 år sedan. Kanske skulle vara något för Andreas. Varför flygplanet står där har jag ingen aning om. Själva motellet verkar vara lite funkisstil från 30-talet. CIRCA Espresso bar var inte igång då och är inte igång nu. Men det är ju synd att ändra på skylten.

Talk to you tomorrow from somewhere further westward.

Howdy.

Är inte i Austin utan på väg norrut för att ”hoppa” på Route 66 där jag lämnade den, Det var vid Cadillac Ranch i Amarillo. Så från och med nu kommer jag att återgå till att inte veta var jag är förutom att jag är längre västerut än jag var förut, då jag i och för sig inte heller visste var jag var. Solklart eller hur.

Efter hejdå till dom i Austin så styrde jag norrut.

Efter att jag åkt någon timme startade messandet mellan mig och ungdomarna (vad gjorde vi före mobilernas tid). Totte hade yttrat ”-Behöver inte morfar den här?”

Käppen var kvarglömd. Bara att styra söderut igen. Man får göra u-svängar här, i alla fall oftast. Speciellt tillåtet om Sheriffen inte ser. Ungdomarna var hyggliga och körde norrut så att vi möttes halvvägs på Exxon-macken i korsningen av Road 29 w och Highway 183 North någonstans i Texas. Till åtminstone min förvåning hittade vi varandra direkt. Efter komplettering av utrustningen så blev det ett nytt hejdå och återgång till färden norrut.

Resan norrut är ju en repris på den jag gjorde söderut för några dagar sedan fast tvärtom så inga sensationer förväntades. Texas är platt och ännu plattare är det i de norra delarna. När man kommer till området som kallas ”Panhandle of Texas” (Kolla kartan så förstår man varför) finns det massor av vindkraft. Tusentals vindkraftverk. Området har beskrivits som platt, glesbefolkat och ett ställe där det alltid blåser. Ett idealställe för vindkraft med andra ord. Men fördomsfull som man är kopplar jag inte ihop USA med vindkraft. Jag har sett på tv-såpan Dallas att man bara borrar efter olja i Texas.  Visas det på tv måste det vara sant.

På vägen norrut passerade jag en stad som heter Albany. Den verkar vara en välmående stad med en hel del stenhus mm. Av  någon anledning känner jag igen namnet men kan inte komma på vad det är. Kan det vara någon bok, film, händelse eller nåt. Vet någon? Staden har bara ett par tusen innevånare. Gjorde en snabb koll på nätet men ingenting.

Allt som oftast ser man en sån här övergiven byggnad eller i alla fall inte någon verksamhet igång. Undrar varför dom står kvar. Har folk bara tröttnat och åkt någon annanstans? Jag gillar gamla trasiga hus ju äldre ju bättre. Här verkar dom bara stå år efter år utan att någon bryr sig. Den här fanns mellan andra hus där det pågick verksamhet av olika slag.

Dom här grabbarna, jag såg att det var grabbar, har tagit helikoptern till motellet. Det är en sån där som sprutar ut otäcka saker, som vi inte vill ha i oss, över grödorna.

För vissa går förfallet fort. Jämför omgivningen med den omgivning jag hade igår. Inte en pool, inte ett träd, inte en grön plätt i sikte och bra mycket sämre boende. 

Talk to you tomorrow from somewhere.

Howdy.

Ytterligare en riktigt ansträngande dag i Södra Texas. Som vanligt måste man hänga vid poolen ett tag, jobbigt jobbigt. Sen blir man hungrig. Då skall man välja restaurang att äta på. Ytterligare tuffa beslut att ta. Nu hade Johanna som tur var läst på så att hon kunde snabbt ta beslutet att det var ”Salty Sow” som fick äran av ett besök. Jag är inte helt överens med Google hur det skall översättas. Google tycker att det skall vara ”Salt såg”. Inte en chans. Det skall vara ”Salta suggan” eller nåt liknande enligt min svengelska.

Klart att det skall åkas nedcabbat in till stan. Det gäller att göra en storstilad entré.Vissa konsekvenser finns det med att åka utan tak i motorvägsfart. Att hissa upp rutorna förstör grejen. Totte tycker att tak är helt onödigt på bilar bara musiken är tillräckligt hög så man hör ordentligt.

Sen kom skyfallet. Det där med tak är nog inte helt fel. Snabbt in på ett ställe och få till det där med tak. Vi kunde konstatera att det tar alldeles för lång tid att få upp taket när man sitter i regnet. Men det är varmt så någon större katastrof är det inte. Entrén fick bli  lite diskretare.

Som förväntat var ”Salty Sow” väl värt ett besök. Det får åka upp på listan över matställen att besöka om man råkar ha vägarna förbi Austin någon gång.

Efter maten åkte vi till centrum av stan för att se när ett antal, jag räknade till 334 768 stycken någon annan får kontrollräkna, fladdermöss ger sig av för att jaga mat. Det är en begivenhet varje kväll och samlar en hel del folk. Fladdermössen har hittat sitt sovställe under en av broarna i stan. 

Det  fattas varken fladdermöss eller folk som vill titta på dom. Vet inte om det stora antalet som var där och tittade berodde på att det var söndag och folk tog det som en söndagsutflykt.

Jag underskattade kanske antalet fladdermöss. Jag får plussa på 356 stycken. (Nu har jag kollat. Det var visst runt 1,5 miljoner. Skyller på att jag hade fel glasögon på mig.)

Lika kul att åka hem utan tak som dit. På ditvägen duscha håret på hemvägen torka det. Riktigt smart. Totte börjar se lite sliten ut av det hårda livet med att behöva vara i poolen varje dag och sedan att behöva gå ut och äta nästan alla kvällar.

Eftersom jag ger mig ut på vägarna i morgon tänket jag visa lite av området där jag våldgästat några dagar.

Det här är huset straxt utanför centrala Austin som Linus och AnneLi bor i och där katten Illidan bestämmer.

I’m the boss. You are the caretaker.

Måste slänga in en varningsskylt. Man skall inte drunkna på området.

Talk to you tomorrow from somewhere.

Howdy.

I dag har Elliot och jag tagit oss en liten mini roadtrip inåt mitten av Texas. Vi tog oss inte så långt. Mest beroende på att 10 åringar inte tycker att långa bilturer är det mest underhållande man kan ägna sig åt.

Det låter kul men när man suttit i bilen några timmar så är det där med att sitta hemma med plattan eller att hoppa i poolen rätt lockande.

Men att dra iväg med taket nere, solen skinande, bra musik på spelaren och inga föräldrar i sikte är inte helt fel. Det kan man  klara av ett tag.

Det där med proviantering på vägen finns det alltid lösningar på. Det fattas inte affärer efter vägarna här. Men det är ungefär som hemma. Stora kedjor har slagit ut det mesta av det lokala utbudet. 

Enda chansen att få i sig glassen innan den smälter är att sätta sig i bilen med AC’n igång. På vägen hem blev det självklart besök på den stora burgarkedjan vars namn börjar på M.

Det är inte alltid solsken här visade det sig på eftermiddagen. Snabbstopp efter vägkanten för att få tak över huvudet alternativt duscha i bilen.

När vi kom hem på eftermiddagen visade det sig att Elliot och jag hade varit rätt smarta. Det hade regnat och åskat mest hela tiden i Austin under tiden vi varit borta.

I början av kvällen fick vi ett rejält åsknedslag någonstans i närheten som slog ut elen i huset en stund. Det kan man leva med men vad allvarligare var, det slog ut internet. Det tog en hel halvtimme innan Micke hittade var nätet kom in i huset. Sen tog han till en standardlösning för att få igång det. Startade om ingångsburken två gånger. Sen var det fixat. Världen återvände till huset.

Talk to you tomorrow from Austin.

Hej.

I dag visade det sig att förfallet har gått långt. Jag var och SHOPPADE. Trodde inte att jag skulle förfalla så långt men man skall aldrig säga aldrig. Var dessutom inne i mataffär av storleken ”var är utgången”. Typ ICA Maxi men mycket mera maxi. Passerade också IKEA på vägen men avstod från att testa köttbullarna. Skall göra det i Los Angeles på slutet om jag kommer ihåg det.

Har förutom shoppande tillbringat dagen med ansträngande poolhäng. Att ha tillgång till två pooler inom bostadsområdet varav den närmaste hela 75 meter bort får klassas som inte helt fel. Den som är närmast besöks dessutom bara av en till två andra familjer så den känns nästan som helt privat. Hur Elliot skall klara av att komma hem till Nyköping och bara ha tillgång till den lite större men knappast lika varma Östersjön får vi se.

Efter den ansträngande eftermiddagen offrade vi oss på en middag med ”steak”. Man är ju i Texas. Då är man nästan tvungen att trycka i sig ”steak” av olika sorter. Vi hoppade över ”sweet corn”, Bakad potatis och andra tillbehör och nöjde oss med en sallad.

En viss ung man runt bordet tycke att salladen var av den mer lyckade sorten och körde med träslev och hela salladsskålen för sig själv på slutet.

Om man nu har tillgång till en så  kallad porch (Veranda) på framsidan av huset så måste den utnyttjas. till något. Varför inte till att prova några öl från Austin.

Namnen på ölen ”Elliot’s phoned home” och ”Guns and oil” var nog fantasifullare än ölen. Inget fel på ölen men det bryggs bättre öl i Eskilstuna. Men 30 grader i luften kl 10:30 på kvällen och bara en miniroadtrip med Elliot att göra i morgon förlåter det mesta.

Talk to you tomorrow from Austin.

Howdy.

Har tagit mig ner till Austin för att tillbringa några dagar med Johanna Micke och Elliot. Dagen bestod av att se till att jag verkligen kom fram till Austin som planerat. Att följa planer har inte varit min starka sida den här resan. Det är långa avstånd i det här landet. Blev väl en 8 timmar i bilen fastän jag ”tjuvstartade” från Amarillo redan i går kväll. Fortfarande varmt men hanterbart varmt.

På kvällen var vi till ett BBQ för att testa Texasmat.

Tallrikarna bestod av pappersbitar. Maten serverades i en plastback typ brödback. Det var alldeles utmärkt mat och alldeles för mycket. Praktisk med disken. Det var bara att kasta hela servisen och stapla backen. Klappat och klart.

Skall bli skönt att inte behöva packa in allt i bilen varje morgon och ur densamma på kvällen.

Totte och jag sticker nog iväg på en liten miniroadtripp någon eftermiddag eller förmiddag. Målet är taket nere, rockmusik på spelaren på olämpligt hög volym och ett glasställe i sikte.

Nu har jag en katt som hjälper mig att skriva. Det blir kanske en klar förbättring.

Talk to you tomorrow from Austin. (Ett säkert tips).

Hej.

Eftersom jag skrev att jag skulle var i Amarillo i kväll så är ni väl rätt säkra på att där är jag inte. Mycket riktigt, jag är på väg söderut. Har varit i Amarillo men stannade inte utan stack direkt söderut mot Austin. Har en hel del köra att göra innan jag är där. Eftersom jag försöker undvika freeways tar det en del extra tid. Har väl ungefär en 7 timmar kvar innan jag träffar Totte med anhang.

Talk to you tomorrow from Austin Texas.

Hej,

I dag skulle jag varit i Amarillo. Eftersom det ingick i min plan så är jag inte där. Jag sitter i  Shamrock Texas och skriver detta. Jag är i alla fall i Texas. Amarillo får det bli i morgon. Dagen har som andra dagar bestått av att så sakteliga trassla sig söderut. Det blev en hel del funderande och chansningar för att i stort sett följa Route 66 genom Oklahoma. Inte mycket skyltning här inte.

Vet man inte var man är och inte vet vart man skall kan man aldrig vara vilse. Ava (navigatorn) försökte få mig att köra genom ett ställe med stora skyltar ”Private property. No trespassing” (Privat område. Inga obehöriga). Misstänker att fler varit där och snurrat  runt. Det var bara att vända och ta sig en funderare var man är och vart man skall. Sen fixade det sig.

Efter morgondagen vänder jag söderut till lyxlirarna i Austin med privat pool i kvarteret. Temperaturen börjar bli ”behagliga” 38 C (100 inflationsgrader F) i skuggan. Så fort man stänger av AC’n i bilen slår värmen emot en. Den får gå även om taket är nere. Vilket det är mesta tiden.

Tjena.

Nu har jag tagit mig till Oklahoma City. Det är nästan halvvägs. Det blev en rätt lång dag men vägarna var inte speciellt intressanta framåt eftermiddagen, Det liknade en vanlig landsväg hemmavid. Dock betydligt längre. Var bara ett par samhällen man passerade resten var bara tvåfilig väg med bra underlag. Inga motell eller andra övernattningsmöjligheter.

Det blev lite spännande runt staden Tulsa. Hade satt in Ava på en ort bortom Tulsa för att inte hamna mitt i stan. Blev underligare och underligare. Det var bara att ge sig på navigatorn och byta till en annan ort efter vägen jag skulle åka. Då fick jag en helt ny riktning. Misstänker att det fanns fler orter med samma namn och jag kollade inte att det var rätt ort från början.

Man inser att dom där navigatorerna har sin egenheter. Men dom är bra mycket bättre på att navigera än jag är.

Route66 från här till Los Angeles har jag åkt förut så det blir lite av repris. Tänkte sova över hos några löst bekanta motellägare (el Trovatore) från förra resan. Samt hälsa på en kille som en egen beskrivning var halvt norsk och halvt dansk. Han undrade vad som var amerikanskt hos honom (Cool spring).

I morgon satsar jag på att ta mig till Amarillo för att fota några halvt nedgrävda bilar ”Cadillac ranch”. Sen får det bli Austin några dagar.

Ni som vill lyssna på stor musik från 70-talet. Leta upp ”Show me the way to Amarillo” Här är länken: https://www.youtube.com/watch?v=qn0iP1pAr_4 . De ni, det var riktig musik på den gamla goda tiden.

Talk to you tomorrow from Amarillo.