Hey there, how are you today.

Rent tekniskt så tog väl roadtrippen på Route66 slut i går nere vid Stilla Havet. Men jag orkade inte ändra rubriken nu när jag har satt ett standard för den.

I dag händer det inte mycket. Har packat om saker där dom skall vara under flygresan för att undvika övervikt. Tror inte jag har några bekymmer på den punkten men bäst att vara på den säkra sidan. Får väl halta lite extra i värsta fall.

Jag var bort till ”Original Mc Donald´s”. Mc Donalds startade visst här i San Bernandino 1940 med lite annat käk. 1948 drog dom igång med hamburgarna. Det är mycket bra som finns sedan 1948. Mc Donalds hamburgare, Kalle Anka gavs ut i Sverige och sen var det visst något med någons födelseår.

Numera är det någon variant av utställning där diverse gamla Mc Donaldsprylar står uppställda utomhus. Väggarna är målade med ”världens” detaljrikaste väggmålning. Jag tillverkade en video över väggmålningen. Försökte lägga upp den på Facebook men det gick sådär. Det gör det ofta mellan mig och Facebook, går sådär. Jag är nog inte riktigt kompatibel med Facebook. Videon är på ca 220 Mb och verkade inte laddas upp. Skall på det igen. 220 Mb borde Facebook kunna hantera eller hur?

Det här är en lite del av väggmålningen. Ingen ide att försöka lägga upp ett panorama på hela väggen. Får jobba med det hemma. Verkar få en hel del bildjobb att ägna mig åt hemma. Får väl sätta ihop en bok eller något.

Även här anser man att Roy´s Cafe  alltid skall vara med när man beskriver Route66. Har inget direkt minne av dom där bergen. Det är väl lite konstnärlig frihet som gäller.

Någon som var med på sluttampen av 60-talet och starten på 70-talet? Folkvagn och Flower Power. Tighta t-shirts och utsvängda jeans alt. manchesterbrallor. Världen har gått utför sedan dess.

The King is not dead. Här är han och käkar burgare med Ali och kan det vara Zappa?

Utrustningen jag släpat runt på.

2 Kameror (En system och en mindre), 3 objketiv, Usb sladdar, 2 Batteriladdare, minneskort, USB sticka, kartor (Beskrivning Rout66), Batterier, Navigator (Visste inte att bilen hade en), Dator Kamerastativ, Fjärrutlösare, Konverter till vägguttag, Minneskortsläsare, Diverse sladd mm. Det mesta  har använts, det enda som inte kommit till användning är blixten och powerbanken.

Sen hade jag visst med mig lite kläder också.

Jag har ju bott på diverse motell med varierande standard. Så skrivandet har skett liggande i säng, Stående på knä på golvet användande säng som skrivbord.  Ibland har det faktiskt funnits skrivbord eller soffbord att använd. Sen fanns det lyxstället. ”Hemma” hos Johanna i Austin. Lagom höjd på bord, bra stol och kylskåp med öl inom räckhåll. Det var tyvärr bara där.

Det är lite svårt att veta hur man skall skriva ur den synpunkten att man inte har en aning om vilka eller om någon läser det. Har som många andra använt WordPress som motor och Binero som leverantör. Har varit ”Learning by doing” inte säker på att formen sitter. Men det är bara att fråga barnbarnen när man kommer hem så får man reda på det.

Till skillnad mot förra gången jag var här har de allra flesta Motellen Wi-Fi. Några ville ha ett par dollar för uppkopplingen. Visserligen är uppkopplingarna av olika kvalitet men det går oftast med lite tålamod. Telefonen verkade ha lättare att koppla upp än datorn.

Några mer eller mindre allvarliga teorier har utvecklats under resan:
– Priset på ett motellrum står i direkt förhållande till antalet papperskorgar det finns på rummet.
– Antalet och storlekarna på handdukar har inget samband med priset. Verkar vara en riksstandard, färgen också.
– Dom flesta vägguttag sitter någon decimeter för långt bort för att elsladden till datorn skall räcka så att man kan jobba på datorn och ladda samtidigt.
– Att man vikt ”snibb” på toapappret har inget samband med rumspriset.
Hade en teori ett tag om att det fanns ett samband mellan antalet eluttag i rummet och priset på rummet. Men den teorin sprack. Ett billigt motellrum var nedlusat med vägguttag.

 

Det här får bli sista inlägget från den här resan. Kommer nog att dra iväg en på mindre sväng till Spanien i september.

Have a good one.

Will be seeing you in person soon. Some of you on Monday or Tuesday, some of you in the weekend. Until then bye, bye.

 

 

Hello, how are you today.

Sista dagen på roadtrippen. I dag körde jag den sista biten tills USA tog slut. Har varit ute på vägarna närmare 5 veckor. Det blir nog en omställning när man kommer hem. Men någon gång skall man kliva ur bubblan och börja hantera verkligheten.

Jag visste inte att indianerna hade pool i sina tältläger. Men det finns i det här och det här lägret är helt genuint. Tält av betong, AC, kabeltv, mm. Det ligger förresten vid Foothill Blvd.

Vägen in till Los Angeles från San Bernandino där jag ”tältar” består till stor del av vägen på bilden. Den verkade aldrig ta slut så jag kollade på nätet. Den är tydligen totalt 110 km lång. Måste vara något av rekord för en boulevard. Lite längre än Törnerosgatan hemma. En gata från Eskilstuna till Stockholm. Tänk att ha en bekant på samma gata men åtta mil bort. Huset på bilden förutom att det ligger vid Foothill Blvd hade ett vatten fall på fasaden. Inte målat utan verkligt. Snacka om påkostat.

Sådant här har man ju några sett i LA. Det var rena drömmen mot eftermiddagens rusning när jag skulle åka hem från stan. Jag trodde att man skulle ta sig hem på ca en timme, Tre timmar senare var jag inte hemma ännu. Förstår inte hur dom står ut. Los Angelsborna måste tillbringa massor av sin tid med att titta in i bakuckan på en annan bil.

Miljön skiljer sig en hel del från ökenåkandet jag har gjort den senaste veckan. Även stora delar av södra Kalifornien är öken eller ökenliknade områden. Hur det skall gå på sikt kan man undra. Har för mig att dom har en rejäl brist på grundvatten. Det går nog åt några kubik för att hålla ordning på det här.

Jag tänkte leta efter Sandra Bullock för att kolla om hon ville hänga i tältlägret lite men det var så kort tid kvar på resan så det var ingen större ide att leta så noggrant.

Det här är det riktiga slutet på Route66 tror jag. Det där St Monica Blvd möter Ocean Avenue, efter den korsningen finns bara lite sand sedan stilla havet. Man har ägnat 5 veckor till att konstatera något man redan visste. Lite hög nördfaktor kanske.

Skylten om att här sluter Route66 sitter vid St Monica pier. Jag la upp bilden på skylten på Facebook. På piren finns en massa underhållning av olika slag men det får jag ta en annan gång. St Monica området är värt sitt egna besök. Det är rätt intressant att övre delen st Monica blvd börjar i Berverly Hills där Mercorna mm står som spön i backen. I nedre delen vid havet (St Monica) är det betydligt fler övervintrade hippies än Mercor och en del ganska utslagna individer. En del verkar har rökt något som gör dom glada och obekymrade, undrar vad det  kan vara.  Det finns förstås en massa turister och prylbutiker.

Det blev ju lite sent på grund av trafikproblem. Räddningen är alltid snabbmat av något slag. Skall man köpa burgare så varför inte göra det på ett riktigt burgerhak. Av någon anledning gillar jag när burgarställen och Diners är röda och vita. Pommen kan man köpa på ICA hemma men burgaren var ”hemmagjord”, riktigt bra.

Morgondagen kommer ägnas åt att packa om saker och leta i bilen efter det som bara försvunnit under resan. Måste nog sticka tidigt på söndag om jag skall hinna med flyget. Men på söndagsförmiddagar måste väl Los Angelesborna väl vara hemma och bota lördagens överdrifter, hoppas jag.

Får se vad jag hittar på att skriva om imorgon. Funderar lite på om hur bloggen har skrivits under resan och någon form av sammanfattning.

Have a good one.

Talk to you tomorrow from a tent in San Bernandino.

Hello, How are you today.

Förra gången jag var här var det en knatte, Jessicas Erik, som skarpt gillade traktorparaden som såg till att en stunds besök i en nationalpark tog större delen av en dag. Tyvärr ingen traktorparad den här gången. Den enda traktorn jag såg var den här som någon hade ställt ut tillsammans med andra utgångna jordbruksredskap som en liten improviserad utställning efter vägen. Misstänker att traktorintresset har avtagit hos Erik också. ”The Two 66 sixes Co” hette visst stället.Många försöker anknyta på något sätt till Route 66.

För att göra mig mer förvirrad än vanligt har dom lagt ihop California Trail Highway och Route 66 Vägen heter det första på navigatorn men märkning på vägbanan och i orter man passerar är det senare.

På några bitar nära Los Angeles. Nära med Los Angeles mått, alltså miltals. Finns delar av den gamla vägen kvar. Det mesta ligger väl under dom nya motorvägsnäten. En bit visade navigatorn Historic Route 66 som namn på vägen jag körde. Visst, 8 filer motorväg, tror inte det såg ut så på 40 talet.

Men vissa delar av vägen finns kvar. Skillnaden är att jag vant mig med att ha vägen för mig själv och kunnat stanna i princip var jag vill utan att behöva ta hänsyn till andra bilar och konstiga regler. Som att man inte får stanna mitt på vägen bara för man har lust, eller har sett något intressant som en kaktus eller nåt. Nu är det bilar överallt.

Dom har bitvis underhållit routen i östra Kalifornien, Skall man skriva på svenska eller inte vad gäller namn? Har nog velat en hel del. California eller Kalifornien?

Där har man till och med målat på vägbanan stora märken med Route 66. Men att sätta upp skyltar blev lite väl jobbigt. Det här var ett försök att få till en bild på märkningen. Inte helt lyckat, egentligen inte lyckat hur man än ser det. Men man ser att det är en vit fläck därborta.

Jag bidrog nog till att sänka medelhastigheten i östra Kalifornien till det där den skall vara genom att försöka fota märkningen. Sitta med en kamera och fota framåt leder ju tankarna till dom där med lysen på taken som har synpunkter på hastigheten ibland. Det var nog åtskilliga som kastade ett öga på hastighetsmätaren när dom mötte mig.

Man ser ser lite man definitivt inte väntar sig ibland. Det här är ”Bottle tree Ranch”. Hade aldrig hört talas om den men tror att stället var lokalt känt. Det stannade bilar med jämna mellanrum Skall kolla på nätet. (Har kollat. Det finns en hel del där om stället. Har man vägarna förbi, missa inte) Det var ett ställe där det var uppsatt flaskor i massor som grenar på träd eller vad man skall säga.

Sen fanns det en massa andra saker som i en surrealistisk skog. Såg ett par plastbitar på backen med namnet ”Timothy” Vet inte om dom bara fanns där eller det var någon mening med dom. Det var nedlagt ett jättejobb att ställa i ordning allt. Det verkade vara mycket genomtänkt. Vissa träd hade bara flaskor av en viss sort, t.ex. road 66 root beer.

Mitt i alltihop stod en Willys jeep och skalet till en granat modell äldre. Stod en gammal toalett där också  Fanns en skylt med texten 9/11  också. Det fanns en del referenser till ställen på Route66.

Kändes lite högtidligt att gå omkring där. Som när man går in i en gammal katedral eller nåt för att kolla hur det ser ut. Alla sänker rösten och rör sig lite långsammare än vanligt.

På det här stället kommer jag att bo de sista dagarna här. Vet inte hur många ställen jag bott de senaste fem veckorna men nu är jag framme vid det sista. Känns både skönt och lite vemodigt. Nu är det nästan slut på att leva i en bubbla.

Motellet ligger en bit bort från flygplatsen, ca 2 timmar, men jag flyger inte förrän ca 2 pm. Man börjar amerikanisera sig, klockan 14 med vettig tidsangivelse.

Se nu har dom kappkörning på gatan utanför. Det var väl intressant, ljudmässigt.

Stället heter ”Wigwam motell” och är en klassiker bland Route66 nördar. Dit får väl  jag räknas som i morgon har åkt hela sträckan Chicago – Los Angeles. Det byggdes ett antal sådana här motell men jag tror att det här är det  enda som ligger på Route66 och fortfarande är i drift. Att det ligger i San Bernandino är inte heller fel. San Bernandino tycker jag låter ledighet, resa och sommar bara man säger det. Jag trodde att motellet var nedlagt men insåg när jag körde förbi att asfalten var alldeles nylagd och då måste det vara igång.

Man kan inte motstå att bo i fejkade indiantält av betong eller hur? Kolla ingången, den upprullade tältduken är gjuten. Invändigt är det ett vanligt motellrum.

Det börjar närma sig inlämning av …

Och att resa hem med …

Kommer att bli lite en omställning att veta vart man är när man vaknar och vart man skall vara på kvällen. Men jag lever i bubblan ett dygn till. Nu är det 9 timmars skillnad på tiden igen så det här publiceras nog inte förrän efter 9 på fm hemma. 

Have a good one.

Talk to you from San Bernadino tomorrow.

Hello, how are you today.

Sitter i Barstow i Kalifornien. Sista staten att passera. Räknas väl som passera när slutmålet är ute vid Stilla Havskusten. Hittade en låt med Sheryl Crow, ”All I wanna do is have some fun”, bland låtarna jag tagit med mig. Det innebär att den här resan kommer att avslutas på samma sätt som förra. Tak nere, Sheryl på spelaren, onödigt hög volym och nedför St Monica Boulevard ända till Ocena Avenue där St Monica tar slut. Sen får jag väl leta upp skylten med ”Här sluter Route 66”. Lite oklart vart dom flyttat den. Missade startskylten så jag kan väl missa slutskylten också.

Dagen har bestått av åka i Mohave / Mojave öknen (stavas lite olika beroende på språk) och en bit in i Kalifornien i upp till drygt 43 graders värme i skuggan. Vad det blir i solen har jag inte lust att ta reda på. Hatten börjar bli ”välimpregnerad”. Till slut gav jag upp och fällde upp taket. AC är en rätt behövlig utrustning här. 

Den här killen stod vid vägkanten på en väg i Kalifornien och signalerade att han hade fått slut på vatten. Det var bara att tvärnita och ge honom alla vattenflaskor jag hade. Han och hundarna behövde dom bättre än en lyxturist med bil som jag. Dom som låg i skuffen var väl inte kalla direkt men det är ändå vatten. Medvetet att jag tog bilden bakifrån för att han inte skall kännas igen för lätt. ”Everybody needs respect”. Han gillade i alla fall USA om man skall döma efterflaggorna.

Jag har nämnt tidigare att det inte direkt saknas väggmålningar. Varför har vi inte mer av det? Det som är lite ovanligt med den här är att urinnevånarna fick vara med. Det är det mer sällan man ser.

Sen att det ibland blir lite väl mycket ibland kan man väl överse med. Det är deras land och dom är mycket mer nationalistiska här än vi är, på gott och ont. Freedom gäller nog inte alla speciellt inte med den nuvarande ledningen. Läste om några nya beslut han i Washington hade kommit med. Men dom är rackarns bra att få till målningarna.

På vägen mellan Kingman och platsen jag nu är på (oklart var) ligger en före detta gruvstad, Oatman. Innan Oatman åkte jag förbi en guldgruva med där verkar inte pågå någon brytning. Dom hade i alla fall mycket taggtrådsstängsel runt stället och verkade inte vilja släppa in mig för lite kollande efter överblivet guld. Lika konstigt som vid Fort Knox. Jag är ju fortfarande snäll.

Oatman är numera mest känd för att dom har ett antal Burrows (Åsnor?) som går fritt omkring överallt i stan. Ofta står dom och käkar mitt i gatan, det finns bara en gata. Står dom där får man vackert vänta. Eller så förbarmar sig någon turist och försöker få bort dom med varierande framgång. Grejen drar massor med folk.

Sen kör dom med en sådan där westernduell med lösplugg. Det smäller som bara den men åsnorna rör inte ett öra, käkar man så käkar man. Den här åsnan intresserade sig för mitt åkdon, Den var nog och kollade på grillen om jag hade en åsna där. Efter att den konstaterat att det möjligen var en kusin på långt håll om ens det tappade den intresset fullständigt för den där konstiga vita saken. Det fanns  ju käk.

Före Oatman ligger det här stället, Cool Spring. Det var där jag tänkte knalla in och morsa på den där killen som var halvt norsk och halvt dansk. Men icke, dom hade slagit igen som så mycket annat. Men man kan inte leva på lite ströturister då och då.

Dagens ”gladaste” överraskning var den här skylten. I och för sig hyggligt att dom hade satte ut den i god tid. Hade ju varit kul att köra 30 miles bara för att vända. Vad värre var att på stäckan låg Roy¨s Cafe. Ingen nörd kan komma hem utan en bild på Roy,s Cafe. Kollade lite på kartan och trodde att jag skulle behöva åka tillbaka en bra bit från andra hållet för att ta bilden. Men som tur var fanns det en väg till precis där avstängningen slutade.

Här är alltså den här resans bild på Roy´s Cafe och Motell. Motellet är stängt men Cafeét var öppet.

Slänger in några bilder på  åkdonet.

Borde man kunna sälja till Ford för en massa pengar eller hur.

Texen får bli: Ford Mustang tar dig till äventyret med komfort och stil.

Have a good one.

Talk to you tomorrow. Perhaps from Santa Monica Boulevard Los Angeles.

 

 

Hello, how are you today.

Nu har jag tagit mig till Västra Arizona. Är i en stad som heter, Kingman. Efter att ha umgåtts med strålande sol, lite väl mycket ibland, hittills under hela resan blev det inte riktigt så i dag.

Början på dagen ok men sen började det skvala rejält. sen blev det värre. Det är lite öde vissa sträckor så jag blev tvungen att jaga bensinstation ett tag. Några som navigatorn hade fanns inte i verkligheten. Jag hittade en bensinstation modell äldre mitt ute i ingenstans när det regnade som värst. Men tur som man har var det en äldre ungdom i min ålder som skötte den och körde med manuell betjäning. Han stod så glatt i vattenpölarna och såg till att jag inte behövde gå ur bilen. jag behövde inte ens ta fram käppen och se lidande ut.

Framåt kvällen lade regnet av och solen kom på att det nästan var Kalifornien och där skall solen alltid skina.

Route 66 vägen i västra Arizona finns bevarad  ganska långa sträckor. Att göra kurvor det gillade man inte. Det är rakt lika långt bakom bilen som framför. Försökte hitta en höjdpunkt där man skulle se hur lång raksträckan är. Den fortsätter nästan ända till horisonten. Den vita pricken som eventuellt syns är en bil.

På vägen hit från Williams ligger Seligman. Där har man inga hämningar alls vad gäller att hitta på saker om Route66. Vad jag tycker om det hela skall förbigås med tystnad. Men det har blivit en måste grej när man åker på routen. Drar massor med folk. Det går utflyktsbussar dit. Man hör en massa olika språk på gatan.

Det här var en ganska smart grej. Dom hade fixat en registreringsskylt från varje stat som routen passerar. Dom satt visserligen i fel ordning enligt mig. Man åker från Illinois till California inte tvärtom.

Måla på väggar är dom bra på. Sen står det diverse bilvrak lite överallt och skall föreställa något. Förra gången hade dom fixat till en Santabil. Den fanns inte kvar annars hade den åkt upp här med en sur kommentar. Alla vet ju att tomten bor i Tomteboda. Jag och ungarna har skickat vykort dit och vi fick svar av tomten.

Jag såg The King i dag också. Han såg lite platt ut.

Falska fasader med diverse uppställda skyltdockor som ser allmänt konstiga ut. Det är gärna lite ”slampigt” klädda damer. I bästa fall skall det väl föreställa en saloon. I värsta fall något annat.

Andra ställen man passerar har uppenbart inte klarat av att ställa om när Freeway´n gjorde att routen blev en biväg istället för huvudleden västerut. Det här är ett motell som naturen håller på att ta tillbaka.

Det här är en av skyltarna till motellet där jag bor. ganska diskret eller hur? Motellet byggdes av lite maffiafolk från Las Vegas på 30-talet. Men det är en alldeles för lång historia att dra här. Bodde här förra gången också. Alla rum har ett tema. Jag bor i John Wayne-rummet. Låter pampigare än det är. Sam som äger hotellet tillsammans med Monica måste vara kompis med Kurt, han från Göteborg med kurserna. Sam skall alltid förklara hur det är i Kingman oavsett om man vet eller inte. Jag försökte få stopp på honom genom att säga att jag till och med visste var postkontoret låg men icke. Han använder en liten karta och stora tuschpennor. Numera vet jag att Pamela Andersson har suttit i finkan här två gånger och någon skådis van Damme? en gång.

Kvällsmaten intogs stilenligt på en 50-tals diner. Komplett med låtar som ”Tell Laura I love her” och ”Leader of the pack” och annan kvalitetsmusik från 50 – 60 talet.

Det som återstår innan man kommer till civilisationen i Kalifornien är lite ökenåka, Mojaveöknen skall passeras. Låter värre än det är. Men varmt blir det. I morgon skall jag hälsa på hos åsnorna i Oatman.

Have a good one.

Talk to you tomorrow from California.

Hello, how are you today.

Nu börjar verkligheten komma ikapp en. Måndag, regn, första dagen på sista veckan. Nästa måndag Eskilstuna. Känns inte optimalt. Men det är bara att göra något bra av den här sista veckan.

Inser att ett visst mått av seriöst planerande bör infinna sig. Skall vara i Los Angeles senast kvällen den 28 har jag bestämt mig för. Alltid skönt att ha en dag till att packa om i väskorna så att inte flyget har för mycket synpunkter på vikt mm. Gäller att fylla kavajfickor mm med de tunga prylarna om det skulle verka kritiskt. Dom har regler för hur mycket bagage får väga men inte hur mycket jag får väga. Kameran på axeln och objektiven i fickorna så har man sparat ett 2 till 3 kilo direkt.

Jag är fortfarande i Williams. Tog en ”vilodag” här. Nästa stopp blir i Kingsman hos Sam och Monica. Det är om dom fortfarande driver motellet ”El Trovatore”. Var ute och åkte med dom en dag förra gången jag var här. Tanken då var att vi skulle testa en utflykt för turister dom planerade men det slutade med att vi åkte runt i tre stater och blev borta hela dagen och kvällen.

Det händer skumma saker här. Jag såg en postbil märkt ”US postal service”. Den körde omkring och delade ut paket och post och tog dessutom emot posten från motellet. Lite skumt, har ni sett något sådant hemma 🙂 Dom tar tydligen ordet service på allvar här.

Har gjort en liten empirisk undersökning över det där med med rörliga motell. När jag gick in på Sultana Bar för att reda ut det där med den lokala ölen låg motellet där jag bor till vänster på huvudgatan, när jag gick ut låg det till höger. Något skumt är det. Kanske ett Karlbergssyndrom eller hur Micke och Håkan?

Det där med lokala öl är utrett. ”Grand Canyon Coffe Bean Stout” slinker lätt ner, det gör dom andra från Grand Canyon bryggeriet också. Det jag också konstaterade var att bartendern inte förstår ordet ”small” han var programmerad till att hälla upp ”pint”. Det är bara att offra sig för att inte göra sig osams med lokalbefolkningen.

Tur att det finns stavningskontroll, lite tungt är det att knacka ihop det här.

Jag lovade eller hotade i går med en frosseri Williams Route 66 i går, håll till godo eller hoppa över. Tänk på att jag har gått i regnet (det kom flera droppar) hela huvudgatan både dag och kväll för att försöka ge en bildbeskrivning över ”Williams by night and day”.

Någon som fick dåligt samvete, bra det var min mening.

 

  Cruisers Cafe 66 ett av de mer populära matställena i stan. Dom kör Route 66 och 50 tal fullt ut. Bikers är välkomna.

Underhållare för kvällen.

Stan är rätt stolt över att vara den sista att ”köras” över av Freeway¨n.

Nämen se där har vi ju Sultana Bar.

En hyfsad beskrivning över sträckan jag åkt. har hunnit till halva Arizona så det är bara en stat kvar.

Det syns att dom gillar det där med Route 66 och neonskyltar

Drömåket för många i min generation. Hade en klasskompis som hade en när jag bidde ingenjör. Han och jag smet ut till den och lyssnade på när Stenmark åkte nerför backarna. Officiellt är det en ”Ford Farilane Crown Victoria” allmänt kallad kromvicky. Har stått på samma ställe här i 4-5 år. Jag tror att det är en 56:a.

Cruisers Cafe på kvällskvisten.

Finns inga bevis för att the King is dead. Jag såg honom båda kvällarna när jag gick hem från Sultana.

Får ta ett allvarligt samtal med bolaget hemma om att importera en eller ett par lådor. Dom kastar väl ut mig snart när jag kommer och ber dom skaffa fram konstiga ölsorter. Lyckas jag med att få hem ölen tar jag med mig en låda tills nästa planerade ”spontanfest”.

Bikers är alltid välkomna.

Och vad har en italiensk bistro med det här att göra. Trodde dessutom att bistro var franskt. Man skall inte vara petig. Anything goes.

Huvudgatan, det man kan se är att bensinen är betydlig dyrare här än annorstädes. Anything goes.

Till och med Volvo ser bättre ut i neonljus. Rent principiellt ”I hate neonljus” det är ett elände att ta bilder i. Färgjusteringar kan vara rena mardrömmen. Förresten jag bor på The Lodge.

Have a good one.

Talk to you tomorrow from Kingsman Arizona.

Hello. Tydligen det vanliga tilltalet här.

Har trasslat mig till Williams Arizona. Har varit här förut några dagar när jag kollade om Grand Canyon verkligen fanns. Det gör det, så det behöver jag inte kolla den här gången. Själva körandet hit är inte speciellt underhållande. mest Freeway´s. Mitt på dagen var jag och kollade en meteoritkrater som ligger en bit ut i ingenstans. Det kan man se som en grop i backen eller som en del av utvecklingen som ledde till att jag kan glida omkring och ha det bra. Det hade tydligen varit en rejäl smäll där för 50 000 år sedan. Ingen ide att lägga upp en bild för det blir för fnuttigt. Testade ju i Santa Fe. Får sätta ihop ett antal bilder när jag kommer hem.

Att åka utan tak gör att man blir lite av meterolog. Alltid koll på himlen framöver. när det börjar se ut som på bilden. Hitta en parkering eller nåt och se till att få upp taket.

Ett tag senare en bit förbi Flaggstaff så visade det sig att tak på bilar är en bra uppfinning.

Eftersom jag varit Williams förut visste jag vad som väntade.  Williams är den stad som sist blev passerat av Interstatevägen (Freeway´n) I-40 som går i stort sett tvärs igenom USA. Det hände 1984. Dom hade dock en fördel mot många  andra små städer som mer eller mindre försvann. Williams är en bra utgångspunkt för besök till Grand Canyon. Det var därför jag var här förra gången.

Staden satsade fullt ut. Hela stan är Route66 så det skriker om det. Kitsch så det räcker och blir över. Jag gillar det hur mycket som helst. Motell och matställen vill vara 50-tal överallt. Route66 anknytning saknas inte någonstans.

Det här stället har till och med satt upp en bil på skyltplats. Alltså inte Sultana bar utan Crusiers  Cafe 66. Det var på Crusiers Cafe 66 jag käkade det som jag slängde upp på Facebook.

Efter käket så var det dags för en promenad och då började det otroligt nog regna. Det kom flera droppar sa dom, så det var bara att söka skydd på närmaste ställe.  Oops titta vad man hitta.  Jag råkade vara utanför Sultana. (Det ligger 25 meter från matstället). Bara att slinka in för att skydda sig mot det otroliga regnandet. Förra gången var det mot den otroliga värmen. Sultana är väl inte en av de mest sofistikerade barerna i världen. Dom är världsberömda för något påstår dom själva men jag vet inte vad. Vad jag vet är att dom har 15 öl på tapp och minst 6 längdmeter spritflaskor i lager på lager från golv till tak dessutom inga större hämningar vad gäller tillståndet på vilka dom serverar. Förra gången jag var här var det en diskussion om hästen skulle följa med in på baren.

Dom har dessutom en del lokala öl. Bland annat en Flagstaff öl dom kallar red någonting. Det fanns en del annan lokal öl också men det blev lite dimmigt där efter ett tag. Jag måste nog smita dit i morgon och reda ut det hela.

Problemet med Sultana är förutom killen som skulle förklara för mig hur biljard fungerar, han åkte ut när han ramlade av barstolen, är att dom flyttar på motellen på stan medans man är därinne. Det var likadant förra gången. Dom måste sätta hjul på dom och köra runt motellen i stan. Finns ingen annan förklaring.

En gång på Sultana ingen gång. Två gånger en vana. Tre gånger en tradition.

Have a good one.

Talk to you tomorrow from Williams Arizona. Då blir det frosseri i Route 66.

 

Hej.
Nu är det nytt bottenrekord vad gäller uppkoppling. Jag knappar detta i Notepad med förhoppningen att klippa o klistra in det när jag kommer upp. Är vi säkra på det var amerikanare som flög till månen och landsatte prylar på Mars? Dom kanske skulle satsa teknik lite hemmavid också. I städerna verkar det funka bra men här ute på landet är det minst sagt si och så med den saken. Hemma i landet där jag bor har vi nog inte riktigt koll på hur bra det fungerar jämfört med andra ställen. Nog gnällt.

Jag vet var jag är. Det står på polisstationens fasad tvärs över vägen. Polisstationen verkar i och för sig vara nedlagd men det står Windslow på fasaden

I dag har det blivit mycket Freeway åkande. Alldeles för mycket för min smak. Här i östra delarna av Arizona har dom tagit bort rätt mycket av den ursprungliga vägen. Det blir en bit här och där. Lite kul är det att rota efter Routen. Dom är inte mycket för ett konsekvent sätt att sätta upp vägskyltar direkt. Så det blir lite chansande ibland. Rätt som det är får man sällskap av hästar och ibland nötkreatur av någon sort. Då inser man att man nog är på väg hem till någon man inte känner och den vill nog inte lära känna en virrig turist från Sverige en lördagseftermiddag. Man kan vara på väg ut i ingenstans också och det är inte riktigt bra. Gäller att alltid ha hyfsat med soppa i tanken, det är stora ytor här. Bara att vända eller backa till senaste kända punkt. Vill det sig riktigt illa får man kolla på vägbeskrivningen men det sitter långt inne. Det märks att man kommit till betydligt kargare trakter. Inte mycket till växtlighet hår. Mest buskar och sand/sten. Men det har kommit regn både i dag och i går.

Efter att haft tråkigt på Freeway´n ett tag såg jag en skylt med texten ”Canyon”. Det måste undersökas. Canyon är alltid imponerande, t.ex. Grand Canyon. Jag väntade mig inget liknande men när jag trasslat mig dit inser man att det nog skulle beskrivas som ett glorifierat dike modell större istället.

Finns en hel del ställen där dom säljer hantverk av indianer här. Dom har tydligen nån slags ensamrätt på att sälja saker på deras reservat. Här är det Navajo stammen som ”äger” marken.

För att dra kunder bygger dom upp mer eller mindre fejkade saker. Här hade dom satt upp en falsk indianby. Det är inte speciellt realistiskt. Tipi har aldrig byggts på det här sättet. Dessutom hade dom slängt in några dinosaurier också. Men det gäller väl att väcka uppmärksamhet. Inne i affärerna finns en del ”skräp” made in sydostasien mm. Men det finns en hel del genuint hantverk. Bland annat sniderier, problemet är bara att få hem det i helt skick. Har jagat en filt/väggbonad men allt jag hittat hittills har varit från Mexico.

Det här stället kan man köpa billigt. Det ligger på ett garanterat hopplöst läge där ingen svänger av freeway´n. Dessutom börjar tornet försöka likna tornet i Pisa. Fort Courage hade dom döpt det till och den som köper  det behöver nog en hel del courage.

Jag är lite fascinerad över hur långa tågset dom kör med här. Det brukar vara fyra lok som drar det hela, På bilden ser man bakdelen på sista loket och sedan vagnraden ända tills kurvan döljer resten.Dom är så långa att det blir svårt att ta en vettig bild. Får se om jag hittar något bra ställe framöver.

Talk to you tomorrow from somewhere further westward.

Hej. Jag har lagt upp gårdagen också nu när jag har nät.

Har med saknad lämnat Santa Fe. Sista veckan börjar närma sig och jag siktar på att vara i LA den 28:de. Skall sitta på planet den 30:de. Har en såpa Spansk eller Mexikansk på TV´n, jätteintressant. Förstår inte handlingen, om det finns någon och inte ett ord av vad dom säger. Men det verkar vara som hemma, stor dramatik för något. Alla verkar vara sura på alla.

Dagen har som vanligt bestått av att ta mig en bit längre västerut än jag var i går. Tröttnade på att köra sent på eftermiddagen och stoppade på första bästa motell. Det här verkar ha ett fungerande nät. Där skall vi sluta beskrivningen. Vi kan ju ta det att det knackade på dörren. Utanför stod några barn i säg 8-10 års åldern och undrade om jag skulle köpa ”breezer”. Där blev det dags att vara dum turist. Förstår ingenting, tack men nej tack. Jag tror att stället drivs eller sköts av några infödda (Indianer) och dom har det säkert inte allt för lätt att hitta något att leva av. Jag verkar vara den enda gästen här samt några som bor här permanent på stället.

Ojdå blev bilden lite mörk. Lika bra det annars släpper väl ungarna inte iväg gubben på fler såna här resor.

Mitt på dagen blev det livat bakom mig. Två bilar, en truck och en täckt skåpbil. En sån där med hydraulisk lastlucka i bak som brukar köra ut varor hemma. Fullt ös på sirener och varningsljus. Straxt efteråt kom en ”vanlig” bil med samma stuk. Bilarna var lackade i svart och det fanns inte ett märke eller dekal på någon av bilarna. Varningsljusen var undangömda i grillarna så dom skulle inte skulle synas när dom inte var påslagna. Här gillar polis mm dekaler av en massa olika sorter så det måste varit ”diskreta” grabbar i bilarna. Kanske ”Men in black” eller nåt annat spännande.

Det här är en del av originalsträckningen av Routen. Dom håller på med att ersätta den mer och mer. Kan förstå det bitvis. Routen fodrar en del underhåll men den driver samtidigt trafik till ställen som annars blir helt övergivna. Jämför med serveringen i Kjula före och efter motorvägen. Och vad skall nördar som jag hitta på för dumheter om den inte fanns. Skulle  möjligen vara att åka tåg från Eskilstuna till Singapore. Jag har kollat, det går om man fuskar lite med buss i Kambodja. Betydlig enklare och betydligt snabbare att ta flyget men inte lika intressant.

Nästan alla rancher har sådana här tjusiga entréer. Efter man kört igenom finns det oftast massor med avstånd till något ställe där folk bor. Här ser man faktiskt bostadshuset. Just det här stället var till salu om någon känner för att äga en ranch i New Mexico. Är någon intresserad så gäller vanliga villkor. Resa och uppehälle samt någon vecka i Santa Fe så visar jag var ranchen ligger. 

Visst är det ett ansikte överst i klippan. Kanske ett New Mexico troll som inte hann undan soluppgången en gång i tiden. Alla vet ju att troll förvandlas till stenar om dom inte hinner undan soluppgången. Åtminstone alla som läst boken om ”Bilbo. En hobbits äventyr”.

Talk to you tomorrow from somewhere way westward, probably Arizona.

 

Hej.
Det är bara att inse att Santa Fe är högprioriterat för att komma tillbaka till.
Jag hade bara en heldag här på grund av att det eländiga flyget hem envisas säkert med att gå när det ska, vare sig jag är med på det eller inte. Körde ner till downtown på morgonen. Den låg hela 10 minuter bort. Jag gillar den här New Mexico arkitekturen skarpt. Så det får bli ett par detaljbilder på byggnader.

Jag såg inga byggnad som var högre än ett par våningar och dom verkar behållit en hel del gamla hus. Jag är rätt såld på skalan på stadsmiljön. På en affär stod det att en affär kallad ”Tradingpost” hade varit igång sedan 1603. Ytterligare ett fall där man inte skall kolla fakta. Det förstör bara en bra historia.

 Det finns massor med konstgallerior här och stan verkar satsa mycket på offentlig konst. Ett ställe att sitta och gunga lite en varm sommarkväll.

Självklart fick jag en bild på en brandbil till Kristian. Mötte den säkert fyra gånger under dagen och kvällen så den ville absolut fastna på minneskortet.

Efter förmiddagens knallande på stan, det var bara ca 90 inflationsgrader så åkte jag ut till deras operahus lite norr om stan. Scenen är en utomhusscen. Ni som varit på Dalhalla vet ungefär hur det var upplagt. Men här hade dom insett att det regnar ibland så det satt ett tak över det hela. Jag har varit på Dalhalla i regn, ingen höjdare.  Jag har tyvärr inte tid att se någon föreställning.

 

Från parkeringen såg man ut över stora delar av norra New Mexico. Det verkar inte var ett odlingslandskap direkt. Försöker med att lägga upp ett panorama med det blir nog lite fnuttigt. Det blev det. Men jag har inga större hämningar.

Jag åkte till ”Cowgirl BBQ” (rekommederat av tjejen i receptionen) för en tidig middag. Det var med en viss tveksamhet jag åkte dit. Åkte förbi där i går kväll och det stod bara två polisbilar utanför. Men snälla gamla farbröder brukar klara sig, dessutom var det tidigt på kvällen. Det var en helt vanlig restaurang med livemusik på kvällarna. ”Hooters” klarade vi av att hoppa över i Austin. Man börjar bli gammal.

På kvällen var jag ner till den centrala parken i downtown. Hon i turistinformationen sa att det skulle vara en konsert där. Efter att hittat det kommunala parkeringshuset var det bara ett par kvarter att knalla. Där väntade resans hittills största och svårslagna positiva överraskning. En häftig utomhuskonsert på drygt 2 timmar. Det är tydligen så att kommunen och några privata sponsorer fixar en konsert per kväll från början av juli och en bit in i augusti ”Bandstand of Santa Fe”. Hela stan,
nästan, kommer dit och lyssnar och dansar loss. Åldern på om på dansbetongen var mellan 3 och straxt under 100. Allt ifrån övervintrade hippie´s till ”hippa”.

Till och med jyckarna fick vara med. Konserterna består av två band, åtminstone i kväll. Först var det någon funkinspirerat band.

Sen kom grejen.

Efter fyra ackord var jag såld. Det var en blueskille med anhang. Jag har aldrig hört talas om dom men nu skall jag jaga låtar av dom ”Billy D and the HooDoo”. Billy D hade tydligen bott i Santa Fe så han var mäkta populär. När dom avslutade med Nadine av Chuck Berry var det nästan för mycket. Den har jag på spelaren i bilen rätt ofta. Chuck Berry är bra roadtrip musik.

Tjejen var en lokal förmåga av typen. Skall jag spela bas då gör jag väl det, skall jag köra gör jag väl det, skall jag sjunga gör jag väl det. Hon kunde tydligen allt och bra också.

Den här kvällen åker upp på listan över lyckade kvällar och hamnar bra nära toppen. Sommarkväll, Santa Fe, Livekonsert, Bluesmusik. Känns svårslaget, men? Topplacering ligger förhoppningsvis framför mig. Det där med att planera verkar inte vara något för mig. Att helt oplanerat åka upp till Santa Fe och helt oplanerat sticka ner på stan just den här kvällen och få uppleva det här. Snacka om att ha tur.

Dessutom blev jag kompis med en ettårig knatte som tydligen tyckte att jag såg jättekul ut. Det gör säkert flera men det är bara småttingar som visar det.

Som grädde på moset en hellyckad kväll ville inte killen i parkeringshuset inte ha betalt. Jag har handikapplappen liggandes i bilen i förhoppning om att den skall underlätta det eventuell pratet med Sheriffen om några konstiga trafikregler (Det finns så mycket regler) eller någon annan tjänsteman som har synpunkter på innovativ parkering eller liknande. Garagevakten fick syn på den och bara viftade förbi mig. I love Santa Fe.

Var tvungen att kolla. Dom i Santa Fe var inte inblandade i att Trump vann. Hillary fick 70% av rösterna.

Talk to you tomorrow from somewhere.