My photospace

Hello, how are you today.

Nu har jag tagit mig till Västra Arizona. Är i en stad som heter, Kingman. Efter att ha umgåtts med strålande sol, lite väl mycket ibland, hittills under hela resan blev det inte riktigt så i dag.

Början på dagen ok men sen började det skvala rejält. sen blev det värre. Det är lite öde vissa sträckor så jag blev tvungen att jaga bensinstation ett tag. Några som navigatorn hade fanns inte i verkligheten. Jag hittade en bensinstation modell äldre mitt ute i ingenstans när det regnade som värst. Men tur som man har var det en äldre ungdom i min ålder som skötte den och körde med manuell betjäning. Han stod så glatt i vattenpölarna och såg till att jag inte behövde gå ur bilen. jag behövde inte ens ta fram käppen och se lidande ut.

Framåt kvällen lade regnet av och solen kom på att det nästan var Kalifornien och där skall solen alltid skina.

Route 66 vägen i västra Arizona finns bevarad  ganska långa sträckor. Att göra kurvor det gillade man inte. Det är rakt lika långt bakom bilen som framför. Försökte hitta en höjdpunkt där man skulle se hur lång raksträckan är. Den fortsätter nästan ända till horisonten. Den vita pricken som eventuellt syns är en bil.

På vägen hit från Williams ligger Seligman. Där har man inga hämningar alls vad gäller att hitta på saker om Route66. Vad jag tycker om det hela skall förbigås med tystnad. Men det har blivit en måste grej när man åker på routen. Drar massor med folk. Det går utflyktsbussar dit. Man hör en massa olika språk på gatan.

Det här var en ganska smart grej. Dom hade fixat en registreringsskylt från varje stat som routen passerar. Dom satt visserligen i fel ordning enligt mig. Man åker från Illinois till California inte tvärtom.

Måla på väggar är dom bra på. Sen står det diverse bilvrak lite överallt och skall föreställa något. Förra gången hade dom fixat till en Santabil. Den fanns inte kvar annars hade den åkt upp här med en sur kommentar. Alla vet ju att tomten bor i Tomteboda. Jag och ungarna har skickat vykort dit och vi fick svar av tomten.

Jag såg The King i dag också. Han såg lite platt ut.

Falska fasader med diverse uppställda skyltdockor som ser allmänt konstiga ut. Det är gärna lite ”slampigt” klädda damer. I bästa fall skall det väl föreställa en saloon. I värsta fall något annat.

Andra ställen man passerar har uppenbart inte klarat av att ställa om när Freeway´n gjorde att routen blev en biväg istället för huvudleden västerut. Det här är ett motell som naturen håller på att ta tillbaka.

Det här är en av skyltarna till motellet där jag bor. ganska diskret eller hur? Motellet byggdes av lite maffiafolk från Las Vegas på 30-talet. Men det är en alldeles för lång historia att dra här. Bodde här förra gången också. Alla rum har ett tema. Jag bor i John Wayne-rummet. Låter pampigare än det är. Sam som äger hotellet tillsammans med Monica måste vara kompis med Kurt, han från Göteborg med kurserna. Sam skall alltid förklara hur det är i Kingman oavsett om man vet eller inte. Jag försökte få stopp på honom genom att säga att jag till och med visste var postkontoret låg men icke. Han använder en liten karta och stora tuschpennor. Numera vet jag att Pamela Andersson har suttit i finkan här två gånger och någon skådis van Damme? en gång.

Kvällsmaten intogs stilenligt på en 50-tals diner. Komplett med låtar som ”Tell Laura I love her” och ”Leader of the pack” och annan kvalitetsmusik från 50 – 60 talet.

Det som återstår innan man kommer till civilisationen i Kalifornien är lite ökenåka, Mojaveöknen skall passeras. Låter värre än det är. Men varmt blir det. I morgon skall jag hälsa på hos åsnorna i Oatman.

Have a good one.

Talk to you tomorrow from California.

Hello, how are you today.

Nu börjar verkligheten komma ikapp en. Måndag, regn, första dagen på sista veckan. Nästa måndag Eskilstuna. Känns inte optimalt. Men det är bara att göra något bra av den här sista veckan.

Inser att ett visst mått av seriöst planerande bör infinna sig. Skall vara i Los Angeles senast kvällen den 28 har jag bestämt mig för. Alltid skönt att ha en dag till att packa om i väskorna så att inte flyget har för mycket synpunkter på vikt mm. Gäller att fylla kavajfickor mm med de tunga prylarna om det skulle verka kritiskt. Dom har regler för hur mycket bagage får väga men inte hur mycket jag får väga. Kameran på axeln och objektiven i fickorna så har man sparat ett 2 till 3 kilo direkt.

Jag är fortfarande i Williams. Tog en ”vilodag” här. Nästa stopp blir i Kingsman hos Sam och Monica. Det är om dom fortfarande driver motellet ”El Trovatore”. Var ute och åkte med dom en dag förra gången jag var här. Tanken då var att vi skulle testa en utflykt för turister dom planerade men det slutade med att vi åkte runt i tre stater och blev borta hela dagen och kvällen.

Det händer skumma saker här. Jag såg en postbil märkt ”US postal service”. Den körde omkring och delade ut paket och post och tog dessutom emot posten från motellet. Lite skumt, har ni sett något sådant hemma 🙂 Dom tar tydligen ordet service på allvar här.

Har gjort en liten empirisk undersökning över det där med med rörliga motell. När jag gick in på Sultana Bar för att reda ut det där med den lokala ölen låg motellet där jag bor till vänster på huvudgatan, när jag gick ut låg det till höger. Något skumt är det. Kanske ett Karlbergssyndrom eller hur Micke och Håkan?

Det där med lokala öl är utrett. ”Grand Canyon Coffe Bean Stout” slinker lätt ner, det gör dom andra från Grand Canyon bryggeriet också. Det jag också konstaterade var att bartendern inte förstår ordet ”small” han var programmerad till att hälla upp ”pint”. Det är bara att offra sig för att inte göra sig osams med lokalbefolkningen.

Tur att det finns stavningskontroll, lite tungt är det att knacka ihop det här.

Jag lovade eller hotade i går med en frosseri Williams Route 66 i går, håll till godo eller hoppa över. Tänk på att jag har gått i regnet (det kom flera droppar) hela huvudgatan både dag och kväll för att försöka ge en bildbeskrivning över ”Williams by night and day”.

Någon som fick dåligt samvete, bra det var min mening.

 

  Cruisers Cafe 66 ett av de mer populära matställena i stan. Dom kör Route 66 och 50 tal fullt ut. Bikers är välkomna.

Underhållare för kvällen.

Stan är rätt stolt över att vara den sista att ”köras” över av Freeway¨n.

Nämen se där har vi ju Sultana Bar.

En hyfsad beskrivning över sträckan jag åkt. har hunnit till halva Arizona så det är bara en stat kvar.

Det syns att dom gillar det där med Route 66 och neonskyltar

Drömåket för många i min generation. Hade en klasskompis som hade en när jag bidde ingenjör. Han och jag smet ut till den och lyssnade på när Stenmark åkte nerför backarna. Officiellt är det en ”Ford Farilane Crown Victoria” allmänt kallad kromvicky. Har stått på samma ställe här i 4-5 år. Jag tror att det är en 56:a.

Cruisers Cafe på kvällskvisten.

Finns inga bevis för att the King is dead. Jag såg honom båda kvällarna när jag gick hem från Sultana.

Får ta ett allvarligt samtal med bolaget hemma om att importera en eller ett par lådor. Dom kastar väl ut mig snart när jag kommer och ber dom skaffa fram konstiga ölsorter. Lyckas jag med att få hem ölen tar jag med mig en låda tills nästa planerade ”spontanfest”.

Bikers är alltid välkomna.

Och vad har en italiensk bistro med det här att göra. Trodde dessutom att bistro var franskt. Man skall inte vara petig. Anything goes.

Huvudgatan, det man kan se är att bensinen är betydlig dyrare här än annorstädes. Anything goes.

Till och med Volvo ser bättre ut i neonljus. Rent principiellt ”I hate neonljus” det är ett elände att ta bilder i. Färgjusteringar kan vara rena mardrömmen. Förresten jag bor på The Lodge.

Have a good one.

Talk to you tomorrow from Kingsman Arizona.

Hej.
Nu är det nytt bottenrekord vad gäller uppkoppling. Jag knappar detta i Notepad med förhoppningen att klippa o klistra in det när jag kommer upp. Är vi säkra på det var amerikanare som flög till månen och landsatte prylar på Mars? Dom kanske skulle satsa teknik lite hemmavid också. I städerna verkar det funka bra men här ute på landet är det minst sagt si och så med den saken. Hemma i landet där jag bor har vi nog inte riktigt koll på hur bra det fungerar jämfört med andra ställen. Nog gnällt.

Jag vet var jag är. Det står på polisstationens fasad tvärs över vägen. Polisstationen verkar i och för sig vara nedlagd men det står Windslow på fasaden

I dag har det blivit mycket Freeway åkande. Alldeles för mycket för min smak. Här i östra delarna av Arizona har dom tagit bort rätt mycket av den ursprungliga vägen. Det blir en bit här och där. Lite kul är det att rota efter Routen. Dom är inte mycket för ett konsekvent sätt att sätta upp vägskyltar direkt. Så det blir lite chansande ibland. Rätt som det är får man sällskap av hästar och ibland nötkreatur av någon sort. Då inser man att man nog är på väg hem till någon man inte känner och den vill nog inte lära känna en virrig turist från Sverige en lördagseftermiddag. Man kan vara på väg ut i ingenstans också och det är inte riktigt bra. Gäller att alltid ha hyfsat med soppa i tanken, det är stora ytor här. Bara att vända eller backa till senaste kända punkt. Vill det sig riktigt illa får man kolla på vägbeskrivningen men det sitter långt inne. Det märks att man kommit till betydligt kargare trakter. Inte mycket till växtlighet hår. Mest buskar och sand/sten. Men det har kommit regn både i dag och i går.

Efter att haft tråkigt på Freeway´n ett tag såg jag en skylt med texten ”Canyon”. Det måste undersökas. Canyon är alltid imponerande, t.ex. Grand Canyon. Jag väntade mig inget liknande men när jag trasslat mig dit inser man att det nog skulle beskrivas som ett glorifierat dike modell större istället.

Finns en hel del ställen där dom säljer hantverk av indianer här. Dom har tydligen nån slags ensamrätt på att sälja saker på deras reservat. Här är det Navajo stammen som ”äger” marken.

För att dra kunder bygger dom upp mer eller mindre fejkade saker. Här hade dom satt upp en falsk indianby. Det är inte speciellt realistiskt. Tipi har aldrig byggts på det här sättet. Dessutom hade dom slängt in några dinosaurier också. Men det gäller väl att väcka uppmärksamhet. Inne i affärerna finns en del ”skräp” made in sydostasien mm. Men det finns en hel del genuint hantverk. Bland annat sniderier, problemet är bara att få hem det i helt skick. Har jagat en filt/väggbonad men allt jag hittat hittills har varit från Mexico.

Det här stället kan man köpa billigt. Det ligger på ett garanterat hopplöst läge där ingen svänger av freeway´n. Dessutom börjar tornet försöka likna tornet i Pisa. Fort Courage hade dom döpt det till och den som köper  det behöver nog en hel del courage.

Jag är lite fascinerad över hur långa tågset dom kör med här. Det brukar vara fyra lok som drar det hela, På bilden ser man bakdelen på sista loket och sedan vagnraden ända tills kurvan döljer resten.Dom är så långa att det blir svårt att ta en vettig bild. Får se om jag hittar något bra ställe framöver.

Talk to you tomorrow from somewhere further westward.

Hej.
Det är bara att inse att Santa Fe är högprioriterat för att komma tillbaka till.
Jag hade bara en heldag här på grund av att det eländiga flyget hem envisas säkert med att gå när det ska, vare sig jag är med på det eller inte. Körde ner till downtown på morgonen. Den låg hela 10 minuter bort. Jag gillar den här New Mexico arkitekturen skarpt. Så det får bli ett par detaljbilder på byggnader.

Jag såg inga byggnad som var högre än ett par våningar och dom verkar behållit en hel del gamla hus. Jag är rätt såld på skalan på stadsmiljön. På en affär stod det att en affär kallad ”Tradingpost” hade varit igång sedan 1603. Ytterligare ett fall där man inte skall kolla fakta. Det förstör bara en bra historia.

 Det finns massor med konstgallerior här och stan verkar satsa mycket på offentlig konst. Ett ställe att sitta och gunga lite en varm sommarkväll.

Självklart fick jag en bild på en brandbil till Kristian. Mötte den säkert fyra gånger under dagen och kvällen så den ville absolut fastna på minneskortet.

Efter förmiddagens knallande på stan, det var bara ca 90 inflationsgrader så åkte jag ut till deras operahus lite norr om stan. Scenen är en utomhusscen. Ni som varit på Dalhalla vet ungefär hur det var upplagt. Men här hade dom insett att det regnar ibland så det satt ett tak över det hela. Jag har varit på Dalhalla i regn, ingen höjdare.  Jag har tyvärr inte tid att se någon föreställning.

 

Från parkeringen såg man ut över stora delar av norra New Mexico. Det verkar inte var ett odlingslandskap direkt. Försöker med att lägga upp ett panorama med det blir nog lite fnuttigt. Det blev det. Men jag har inga större hämningar.

Jag åkte till ”Cowgirl BBQ” (rekommederat av tjejen i receptionen) för en tidig middag. Det var med en viss tveksamhet jag åkte dit. Åkte förbi där i går kväll och det stod bara två polisbilar utanför. Men snälla gamla farbröder brukar klara sig, dessutom var det tidigt på kvällen. Det var en helt vanlig restaurang med livemusik på kvällarna. ”Hooters” klarade vi av att hoppa över i Austin. Man börjar bli gammal.

På kvällen var jag ner till den centrala parken i downtown. Hon i turistinformationen sa att det skulle vara en konsert där. Efter att hittat det kommunala parkeringshuset var det bara ett par kvarter att knalla. Där väntade resans hittills största och svårslagna positiva överraskning. En häftig utomhuskonsert på drygt 2 timmar. Det är tydligen så att kommunen och några privata sponsorer fixar en konsert per kväll från början av juli och en bit in i augusti ”Bandstand of Santa Fe”. Hela stan,
nästan, kommer dit och lyssnar och dansar loss. Åldern på om på dansbetongen var mellan 3 och straxt under 100. Allt ifrån övervintrade hippie´s till ”hippa”.

Till och med jyckarna fick vara med. Konserterna består av två band, åtminstone i kväll. Först var det någon funkinspirerat band.

Sen kom grejen.

Efter fyra ackord var jag såld. Det var en blueskille med anhang. Jag har aldrig hört talas om dom men nu skall jag jaga låtar av dom ”Billy D and the HooDoo”. Billy D hade tydligen bott i Santa Fe så han var mäkta populär. När dom avslutade med Nadine av Chuck Berry var det nästan för mycket. Den har jag på spelaren i bilen rätt ofta. Chuck Berry är bra roadtrip musik.

Tjejen var en lokal förmåga av typen. Skall jag spela bas då gör jag väl det, skall jag köra gör jag väl det, skall jag sjunga gör jag väl det. Hon kunde tydligen allt och bra också.

Den här kvällen åker upp på listan över lyckade kvällar och hamnar bra nära toppen. Sommarkväll, Santa Fe, Livekonsert, Bluesmusik. Känns svårslaget, men? Topplacering ligger förhoppningsvis framför mig. Det där med att planera verkar inte vara något för mig. Att helt oplanerat åka upp till Santa Fe och helt oplanerat sticka ner på stan just den här kvällen och få uppleva det här. Snacka om att ha tur.

Dessutom blev jag kompis med en ettårig knatte som tydligen tyckte att jag såg jättekul ut. Det gör säkert flera men det är bara småttingar som visar det.

Som grädde på moset en hellyckad kväll ville inte killen i parkeringshuset inte ha betalt. Jag har handikapplappen liggandes i bilen i förhoppning om att den skall underlätta det eventuell pratet med Sheriffen om några konstiga trafikregler (Det finns så mycket regler) eller någon annan tjänsteman som har synpunkter på innovativ parkering eller liknande. Garagevakten fick syn på den och bara viftade förbi mig. I love Santa Fe.

Var tvungen att kolla. Dom i Santa Fe var inte inblandade i att Trump vann. Hillary fick 70% av rösterna.

Talk to you tomorrow from somewhere.

Hej,

Nu är sydstaterna lämnade så man får väl byta hälsning.

Han som ägde/skötte motellet med den aldrig öppna espressobaren var från Detroit lika med hockeynörd. När han insåg att jag var från Sverige var det lite av röda mattan, Niklas Lidström m.fl. svenskar är ju ikoner i Detroit (Fullständigt obegripligt för er som inte är hockeynördar). Dessutom kunde han lite svensk historia. Kan ha hängt ihop med att han hade en polsk fru. Hockeynörden hade koll på Sigismund, en av Gustav Vasa´s söner som bidde kung i Polen och ville spöa Erik och Johan, tror jag att det var, för att ta över Sverige. Hur många av er har koll på det? Jag kollar när jag kommer hem.

Några ställen har gått ”all in” vad gäller att locka folk som kommer resande efter Route 66. Många ställen har nog funnits i bra många år. Vet inte om resandet ökar eller minskar men inte är det många man möter efter vägen. Blir kanske fler när semesterperioden börjar här. Har för mig att den är senare än vår. Har intrycket av att  var fler ute efter vägarna förra gången jag var här.

 

Kan det här vara ett matställe med mexikanskt mat kanske? Stället jag käkade på i går hade en skylt med en ko som dekoration på taket. I och för sig ganska praktiskt. Man vet vad man kan vänta sig.

Själva körning mellan samhällena är inte särskilt inspirerade ibland. Sträckningen går ofta parallellt med den nya vägen på en sk. frontroad. Man använde väl den gamla vägen som serviceväg när man byggde den nya. Här är det ju så praktiskt ordnat att det inte finns så många naturliga hinder i vägen när man skall bygga väg. Det är bara att ta två punkter och dra ett rakt streck mellan dom och bygga vägen där.

Lite skillnad på trafiktätheten på den nya och gamla vägen. Men det är bara att plocka på lite musik, ta ner taket och ta det lugnt. Man kommer fram när man kommer fram, inte en sekund tidigare.

Ibland kan det bli lite omväxling. Den som körde var tvungen att ”ta om” ett par gånger innan han kom igenom. Han tyckte säkert att det var jättekul att jag satt där med en kamera. Det bevisar tesen att ”när det går dåligt finns alltid publik. När det går bra ser inget det”. Kollar man noga ser man märket ”Route 66” på muren vid bakänden på släpet.

Körde en bit västerut sen stack jag mot norr. Sitter i Santa Fe, New Mexico. Santa Fe är en av de få städerna där jag spontant känner att här skulle jag vilja vara ett längre tag. Har bara varit här under en del av en dag tidigare nu stannar jag en dag extra här. Borde vara flera men nu är det så illa ordnat att flyget hem inte tänker vänta tills jag har lust att åka med.

Skulle inte ha några problem med att vara här någon eller några veckor. Liknar inte någon av de andra städerna jag sett i USA. Inga höghus mm. Gammal bebyggelse i lagom proportioner. Verkar ha ett rikt kulturliv. Skall försöka dumpa bilen i morgon och knalla runt lite nere på stan. Det är ju bara 90 inflationsgrader

Talk to you tomorrow from Santa Fe.

Howdy.

Sitter och knackar via det sämsta nätet jag varit uppkopplad på hittills. Så det kan ta ett snabbt slut.

Efter att ha övernattat på vägen norrut kom jag till stället där jag skulle ”hoppa” på Routen. Det var bara att vända nosen västerut istället för norrut. Nu väntar New Mexico, Arizona och Californien. Det blir mycket åka i öknar mm.

Körningen norrut var ingen större upplevelse. Har man sett det på nervägen ser det inte annorlunda ut på uppvägen bara tvärtom.

Men ibland kommer det lite överraskningar. Det här såg jag inte på nervägen.

Första reaktionen efter en flyktig titt.”finns det kaktusar här, skumt det är inte tillräckligt långt västerut ännu”.

 

Sen när den här dök upp inser man att någon med plåt, svets och konstnärlighet behagar skämta med bilisterna. Bara att vända och ta några bilder. Har någon ansträngt sig så kan jag lägga lite tid på att ta bilder.

Det jag undrar över är varför? Det var garanterat inte mycket trafik. Typ en bil var tionde minut och garanterat 99% lokalbefolkning som åker på vägen. Det kan i och för sig ha gjorts innan freeway´n byggdes. Då var det säkert mycket mer trafik. Oavsett skäl kul att någon anstränger sig och gör sådana här prylar. Kreativitet finns på en massa oväntade ställen och det kan vi inte få för mycket av.

Ett försök att visa hur platt norra Texas är. Kul ett tag men sen så längtar man efter lite nivåskillnader och gärna lite kurvor.

Det finns väggmålningar överallt. Alltifrån på flervåningshus till enstaka garage mm. Den här förklarar lite av att städerna på landet ofta bara har några tusen innevånare men affärer och service för en betydligt större befolkning.

Sådana här är alltid kul att drabbas av. Vägen finns där men är fullständigt ofarbar och antagligen borta långa sträckor. Men det är bara att ta nya tag och hitta alternativ. Ibland är det bara att ge sig upp på freeway´n ett tag.

Ett tag efter att jag svängt västerut från Amarillo (Ni har väl lyssnat på  låten)  så kom jag till MITTPUNKTEN. Lika långt till Chicago som Los Angeles. Man skall nog inte kolla fakta. Ingen sheriff i närheten så det var bara att stanna mitt på vägen och ta bilderna. Nu är det bara lika långt kvar på Route 66 som jag åkt. Man får räkna bort kringelkrokarna till Nashville, Kentucky och Austin.

Jag har tidigare pratat om nedlagda verksamheter. Men man tycker att åtminstone storbolag som Shell borde städa upp lite efter sig. Ser ju inte speciellt snyggt ut. Och skulle någon åka av för att tanka blir man nog rätt sur.

Det behövs nog bågfil, slang och starka lungor för att eventuellt få något ur dom här tankarna. Pumparna har man inte mycket nytta av så slangning gäller.

Säkra rastplatser finns det men då räknas nog bara trafiken.

Jag lade väl upp något  liknande få Facebook för ett tag sedan. Det man kan konstatera är väl att synen på säkerhet skiljer sig här och hemma. Tänk om vägverket skulle sätta upp det här på rastplatserna. Skulle nog bli livat

Jag bor på samma motell som jag bodde på när jag var här för en 4-5 år sedan. Kanske skulle vara något för Andreas. Varför flygplanet står där har jag ingen aning om. Själva motellet verkar vara lite funkisstil från 30-talet. CIRCA Espresso bar var inte igång då och är inte igång nu. Men det är ju synd att ändra på skylten.

Talk to you tomorrow from somewhere further westward.

Howdy.

Är inte i Austin utan på väg norrut för att ”hoppa” på Route 66 där jag lämnade den, Det var vid Cadillac Ranch i Amarillo. Så från och med nu kommer jag att återgå till att inte veta var jag är förutom att jag är längre västerut än jag var förut, då jag i och för sig inte heller visste var jag var. Solklart eller hur.

Efter hejdå till dom i Austin så styrde jag norrut.

Efter att jag åkt någon timme startade messandet mellan mig och ungdomarna (vad gjorde vi före mobilernas tid). Totte hade yttrat ”-Behöver inte morfar den här?”

Käppen var kvarglömd. Bara att styra söderut igen. Man får göra u-svängar här, i alla fall oftast. Speciellt tillåtet om Sheriffen inte ser. Ungdomarna var hyggliga och körde norrut så att vi möttes halvvägs på Exxon-macken i korsningen av Road 29 w och Highway 183 North någonstans i Texas. Till åtminstone min förvåning hittade vi varandra direkt. Efter komplettering av utrustningen så blev det ett nytt hejdå och återgång till färden norrut.

Resan norrut är ju en repris på den jag gjorde söderut för några dagar sedan fast tvärtom så inga sensationer förväntades. Texas är platt och ännu plattare är det i de norra delarna. När man kommer till området som kallas ”Panhandle of Texas” (Kolla kartan så förstår man varför) finns det massor av vindkraft. Tusentals vindkraftverk. Området har beskrivits som platt, glesbefolkat och ett ställe där det alltid blåser. Ett idealställe för vindkraft med andra ord. Men fördomsfull som man är kopplar jag inte ihop USA med vindkraft. Jag har sett på tv-såpan Dallas att man bara borrar efter olja i Texas.  Visas det på tv måste det vara sant.

På vägen norrut passerade jag en stad som heter Albany. Den verkar vara en välmående stad med en hel del stenhus mm. Av  någon anledning känner jag igen namnet men kan inte komma på vad det är. Kan det vara någon bok, film, händelse eller nåt. Vet någon? Staden har bara ett par tusen innevånare. Gjorde en snabb koll på nätet men ingenting.

Allt som oftast ser man en sån här övergiven byggnad eller i alla fall inte någon verksamhet igång. Undrar varför dom står kvar. Har folk bara tröttnat och åkt någon annanstans? Jag gillar gamla trasiga hus ju äldre ju bättre. Här verkar dom bara stå år efter år utan att någon bryr sig. Den här fanns mellan andra hus där det pågick verksamhet av olika slag.

Dom här grabbarna, jag såg att det var grabbar, har tagit helikoptern till motellet. Det är en sån där som sprutar ut otäcka saker, som vi inte vill ha i oss, över grödorna.

För vissa går förfallet fort. Jämför omgivningen med den omgivning jag hade igår. Inte en pool, inte ett träd, inte en grön plätt i sikte och bra mycket sämre boende. 

Talk to you tomorrow from somewhere.