Hello, how are you today.

Nu har jag tagit mig till Västra Arizona. Är i en stad som heter, Kingman. Efter att ha umgåtts med strålande sol, lite väl mycket ibland, hittills under hela resan blev det inte riktigt så i dag.

Början på dagen ok men sen började det skvala rejält. sen blev det värre. Det är lite öde vissa sträckor så jag blev tvungen att jaga bensinstation ett tag. Några som navigatorn hade fanns inte i verkligheten. Jag hittade en bensinstation modell äldre mitt ute i ingenstans när det regnade som värst. Men tur som man har var det en äldre ungdom i min ålder som skötte den och körde med manuell betjäning. Han stod så glatt i vattenpölarna och såg till att jag inte behövde gå ur bilen. jag behövde inte ens ta fram käppen och se lidande ut.

Framåt kvällen lade regnet av och solen kom på att det nästan var Kalifornien och där skall solen alltid skina.

Route 66 vägen i västra Arizona finns bevarad  ganska långa sträckor. Att göra kurvor det gillade man inte. Det är rakt lika långt bakom bilen som framför. Försökte hitta en höjdpunkt där man skulle se hur lång raksträckan är. Den fortsätter nästan ända till horisonten. Den vita pricken som eventuellt syns är en bil.

På vägen hit från Williams ligger Seligman. Där har man inga hämningar alls vad gäller att hitta på saker om Route66. Vad jag tycker om det hela skall förbigås med tystnad. Men det har blivit en måste grej när man åker på routen. Drar massor med folk. Det går utflyktsbussar dit. Man hör en massa olika språk på gatan.

Det här var en ganska smart grej. Dom hade fixat en registreringsskylt från varje stat som routen passerar. Dom satt visserligen i fel ordning enligt mig. Man åker från Illinois till California inte tvärtom.

Måla på väggar är dom bra på. Sen står det diverse bilvrak lite överallt och skall föreställa något. Förra gången hade dom fixat till en Santabil. Den fanns inte kvar annars hade den åkt upp här med en sur kommentar. Alla vet ju att tomten bor i Tomteboda. Jag och ungarna har skickat vykort dit och vi fick svar av tomten.

Jag såg The King i dag också. Han såg lite platt ut.

Falska fasader med diverse skyltdockor uppställda som ser allmänt konstiga ut. Det får gärna vara lite ”slampigt” klädda damer. I bästa fall skall det väl föreställa en saloon. I värsta fall något annat.

Andra ställen man passerar har uppenbart inte klarat av att ställa om när Freeway´n gjorde att routen blev en biväg istället för huvudleden västerut. Det här är ett motell som naturen håller på att ta tillbaka.

Det här är en av skyltarna till motellet där jag bor. ganska diskret eller hur? Motellet byggdes av lite maffiafolk från Las Vegas på 30-talet. Men det är en alldeles för lång historia att dra här. Bodde här förra gången också. Alla rum har ett tema. Jag bor i John Wayne-rummet. Låter pampigare än det är. Sam som äger hotellet tillsammans med Monica måste vara kompis med Kurt, han från Göteborg med kurserna. Sam skall alltid förklara hur det är i Kingman oavsett om man vet eller inte. Jag försökte få stopp på honom genom att säga att jag till och med visste var postkontoret låg men icke. Han använder en liten karta och stora tuschpennor. Numera vet jag att Pamela Andersson har suttit i finkan här två gånger och någon skådis van Damme? en gång.

Kvällsmaten intogs stilenligt på en 50-tals diner. Komplett med låtar som ”Tell Laura I love her” och ”Leader of the pack” och andra kvalitetsalster från 50 – 60 talet.

Det som återstår innan man kommer till civilisationen i Kalifornien är lite ökenåka, Mojaveöknen skall passeras. Låter värre än det är. I morgon skall jag hälsa på hos åsnorna i Oatman.

Have a good one.

Talk to you tomorrow from California.